DEATHSTARS OFFICIAL FORUM

jag lärar mig svenska därför jag älskar sverige och språket. Jag var i Gbg för 10 dagar sen och det var otroligt! Sverige är fin.
Nu kommer jag att gå till sverige igen...hoppas att ska jag flytta till gbg eller sthm ... .

P.s. förlåt min svenska, vet jag att är det inte så gott
P.P.s jag också kan latin...jag är italienare så studerade det så mycket

^ Det låter fint! Sverige är ett fint land faktiskt. Jag är glad över att bo här.
Och det gör mig inget att din svenska inte är perfekt, huvudsaken är att man förstår!

@Morbidus: Så sant så! Jag lär klara mig fint på mina redan inlärda språk ändå (om jag nu minns dem!) - jag har läst franska i nio terminer och spanska i fyra. Så kan jag ju engelska och kan väl överleva på min tjeckiska... fast jag avskyr att prata tjekiska, jag känner mig så skyldig för att jag glömt nästan allt, jag kunde det flytande när jag var liten.

Ja, det är fint att kan du förstå mig ehehehe. Så behöver jag att lära mig en bra svenska, då ska jag besegra Sverige! ahahah

Vi är hjälper ju dig att bli bättre på svenska - borde inte vi få en del var när du har tagit över Sverige?

jag började en intressant diskussion

^ Det gjorde du, tack!

@Albtraum: Mobbning är det värsta som finns. Verkligen. Man klättrar uppåt genom att trycka andra neråt. Men jag ångrar faktiskt inte vad som hände mig - allt blev så otroligt bra i min nya klass och jag fick massor av vänner både i den och i parallellklasserna, och inte minst, jag fick bekräftelse på mitt självförtroende. Jag kan stå emot och vara mig själv. Det vet jag nu, helt säkert.

Mjo, mobbing är inget kul. Jag hade själv tur i oturen i och med att jag och mina mobbare var unga, så pass unga att en arg pappa kunde sätta stopp för det.

^ Vad bra... det skulle inte vara så kul att få ångra resten av sitt liv...

För ett tag sen läste jag på en kompis blogg om en tjej som nyligen begått självmord pga mobbning. Folk hade kastat mat på henne i matsalen. När hon var död skrev hennes klass ett vykort till henne, det stod att de saknade henne.
Jag blev så arg. De tyckte ju uppenbarligen inte alls om henne, eftersom de var orsaken till hennes självmord, och ändå "saknar de henne". Det känns som att vanhedra henne för mig. Usch vad arg man blir av sånt.

^ Tala om falskt! Men det är klart, ingen vill ju bära skulden när det kommer till kritan. Antagligen så var det en gest för att verka mindre skyldiga, för att försöka skona sig sjäva från sådant hat som de uppvisade mot den stackars tjejen...

Jag var mobbad och hade inte direkt några vänner från lekis upp till 9:an. Men det komsika med det, under dem åren lös min iq med sin frånvaro. Jag fattade helt enkelt inte att jag var mobbad.

@LN: Bra att du gjorde något åt problemet direkt. Mitt största problem var att jag skämdes så pass mycket att jag varken ville visa att jag blev sårad eller kunde berätta för mina föräldrar. Jag var väldigt bra på att mörka hemma. Hade jag berättat så hade de verkligen tagit tag i det hela.

Idag så har jag bearbetat hela händelsen. Har till och med jobbat ett halvår på samma skola. Så även om jag inte skulle vilja uppleva det igen så känns det som en del av min historia som jag skulle vara en annan person utan.

^ Ja precis, man vill inte vara utan upplevelsen. Den har ju verkligen hjälpt mig, om man tänker tillbaka på det. När det verkligen hände var det ju inte så kul, men jag tog mig igenom det och det ångrar jag inte.

Jag själv tyckte mest att det var lite halvirriterande allt som hände, men eftersom det inte var så farligt gjorde det mig inte så mycket. Jag klarade mig bra själv, hittade på saker att göra ensam på rasterna, och brydde mig inte så mycket. Det var när det började bli värre och de började bli taskigare mot mig som jag började må dåligt, och då slog jag larm hos föräldrar och lärare - efter några misslyckade åtgärder fick jag byta klass. Det kändes underbart.

Det värsta minne jag har var nog en gång när vi var ute på promenad. Det fanns två "gäng" i klassen (av tjejerna) och alla utom jag och en till tjej tillhörde något av dem. När vi gick på promenad gick dessa gäng på en rad, alla medlemmar bredvid varandra. De minst populära hamnade alltid längst ut på dessa rader, och det var mycket sällan som jag hamnade någon annanstans än där. Men just den dagen gick jag bara näst längst ut, och längst ut gick en av klassens populäraste tjejer. Jag kände mig så glad, att de kanske var på väg att acceptera mig till slut, att jag kanske skulle få vara med - då sa tjejen bredvid mig "Hallå, får inte JAG stå någonstans eller?!" och trängde sig in i mitten av raden. Jag har aldrig känt mig så intetsägande i hela mitt liv, jag var bara luft och gick man bredvid mig gick man "ingenstans". Det var hemskt. Direkt efter det fick jag gå till kuratorn och tre månader senare gick jag i 7A istället för i 6B.

*vinka lite diskret* Tjo folket >:3 ännu en svenne har anlänt till forumet >:D

Yaaay! *vinkar intensivt tillbaks*

yaaaay, vi är... *räkna räkna* fem! Ungefär? fem-ish i varje fall.
Välkommen, välkommen.